Det finns ingen större orsak att försvara SSS-regeringens sätt att i bästa företagaranda låta högavlönade universitetsadministratörer göra slut på den akademiska autonomin. Regeringen är mycket tydlig med att allt ska underställas mantrat ekonomisk tillväxt.
Kulturpersonerna har förstås rätt när de säger att ”fyrk finns”. Dessvärre finns pengarna på fel ställen och då avses inte bara skatteparadis. Vi lever i en kapitalistisk kultur och resultatet är att pengarna är ojämnt fördelade i samhället.
Regeringen står inför dilemmat att både välfärd och bildning har sitt pris. I takt med en allt ojämlikare inkomstfördelning blir det allt svårare att taxera ut ”orimligt” mycket av dem som har. Ännu svårare är det att lyfta landet ur träsket genom att de som har lite ska avstå från förmåner medan de som har fortsatt kan räkna med att få en större bit av tillväxtkakan.
I ekonomiska termer var den nordiska socialdemokratin ett lyckat projekt. På 70- och 80-talen var de nordiska samhällena de mest jämlika någonsin, både till inkomst och förmögenhet. En följd är att så gott som alla finländare med lön fortfarande – otroligt nog – platsar bland de två-tre procenten högst upp i den globala inkomstfördelningen. Ett löneläge som i en världsvid konkurrens innebär en utsatt position.
I USA, som är tungviktaren när det gäller relationen mellan demokrati och kapitalism, har löneskillnaderna formligen exploderat under de senaste 30 åren. Den rikaste tiondedelen får numera över hälften av det totala lönesumman i landet. I dag måste man skilt räkna den rikaste procentens och den rikaste promillens andel för att alls få grepp om löneskillnaderna. Så stora har de blivit.
Sovjetunionens sönderfall lärde oss använda ordet ”oligark” om personer som tjänar hundra och tusen gånger mer än vanligt folk. USA:s förra president Jimmy Carter kallar i dag USA en oligarki, inte en demokrati. Orsaken är de forskningsresultat som säger att de politiska besluten i USA efter hans presidenttid i stort sett gynnat enbart den rikaste tio procenten av landets befolkning. Övriga invånare har inget inflytande alls på politiken.
Årets presidentvalsrörelse är en protest mot oligarkin. Ingen av presidentkandidaterna talar egentligen för storkapitalet. Men den nordiska socialdemokrati som Bernie Sanders talar för är fortfarande ett rött skynke för åtminstone halva den amerikanska väljarkåren. Och det som Donald Trump talar för är ett rött skynke för en stor del av resten av världen.