På klarspråk: Hur reagerar du på att ditt inrutade dagsprogram förändras? På att flyget är inställt? På att bli lämnad? På en miljökatastrof?
Förmågan verkar vara åtminstone delvis genetiskt betingad samtidigt som den också går att utveckla. I höst kommer den första finska boken om resiliens ut på förlaget Kirjapaja, en bok om hur man ska utveckla sitt sinne att bli mer förändringståligt.
Jag tycker mig själv ha en relativt god förändringstålighet med (åtminstone) ett klart undantag: relationer. Jag tycker inte om att kompisar flyttar utomlands, jag avskyr skilsmässor som gör att vänner försvinner. Jag tycker inte om gräl som leder till tystnad, om uteblivna inbjudningar och kaffekalas med tryckt stämning. Hur ska man ”vända chocker och störningar till möjligheter, förnyelse och innovativt tänkande” när det gäller hjärtat?
Jag tror att mycket visdom ligger i den slitstarka sinnesrobönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Jag kan älska och hata människor hur mycket jag vill. Jag kan härja och gnälla. Jag kan be för dem. Men jag kan inte förändra någon som inte själv vill förändras. Det är bara att acceptera.
