Min mamma var 25 år, mitt i sina studier och plötsligt ensamstående trebarnsmamma. Jag är hennes äldsta dotter. Och jag inser som vuxen att berättelsen om oss säkert kunde ha slutat på många olika sätt. Rent statistiskt finns det förstås bättre förutsättningar än att växa upp med en frånskild, ung mamma utan utbildning.
Men rent statistiskt säger oftast ganska lite. Också i det här fallet.
Jag hade en lycklig barndom. Jag minns långa sommarlov, jag minns rollekar som aldrig tog slut och jag minns middagssamtal som aldrig fördes över huvudet på oss barn eftersom det nästan alltid fanns bara en vid bordet som kunde ha fört sådana samtal. Och jag minns en lekstuga som vi aldrig köpte till sommarstället eftersom vi barn tyckte det var mycket bättre att leka att stora stenar var hus. Stenarna kunde ju vara olika slags hus enligt lek och behov, en lekstuga var ju alltid bara en gul trästuga med vita knutar. Jag kan tänka att barn som tackar nej till lekstugor och föredrar stenar är lyckliga barn.
Aldrig någonsin tänkte jag på att min mamma skulle ha haft det jobbigare än någon annan. Visst, jag märkte att hon var trött och arg ibland. Men också jag som lyckligt gift 32-årig tvåbarnsmamma är trött och arg ibland, det har man inte patent på för att man är ensamstående förälder med för många för små. Det är först sedan jag blev förälder själv som jag på något sätt har kunnat ana vad min mamma faktiskt rodde i land när hon ensam uppfostrade tre döttrar och rustade dem för världen och livet. Rustade oss för världen och livet.
Samtidigt som jag – förstås – tycker att min mamma är makalös så inser jag att hon ”bara” gjorde det som krävdes av henne. Precis som nästan alla andra mammor också alltid gör. Instinktivt tror säkert de flesta av oss att en del situationer är oss övermäktiga, tills just de situationerna blir just våra. Inte vet jag om min mamma hade trott att hon skulle klara det uppdrag som blev hennes, men vad hon trodde spelar egentligen ingen roll. Att hon klarade det spelar däremot all roll.
Tack, min älskade mamma för att du gjorde det du måste. Och för att du gjorde det så bra. Som liten hade jag svårt att förstå mig på Gud som en far men jag förstod alltid Hans kärlek och förlåtelse. Du lärde mig det. Du lärde mig det mesta.
Och det fanns ingenting förutsägbart i det.