Alla dessa är helt klart problem för kyrkan. Men det finns ett annat problem som överskuggar dem alla: den tilltagande byråkratin. Allt fler av kyrkans anställda jobbar med annat än ”det andliga arbetet”. Allt mer av präster och diakoners arbetstid går åt till pappersarbete.
Nu gäller det här i och för sig inte bara kyrkan i dag, utan mer eller mindre hela samhället, vilket leder till ett obegripligt slöseri med pengar, tid, arbete och engagemang. Men när det gäller kyrkan hotar den tilltagande byråkratin kyrkans själva uppdrag: att vara en gemenskap som visar människorna på vägen till Guds rike. Byråkratin låser människor i fasta strukturer, hindrar kreativitet och förmågan att se människan bortom siffrorna.
Byråkratin kommer in i kyrkan från olika håll. Dels tvingar staten kyrkan till en växande mängd byråkrati kring anställningar, tillstånd och bokföring. Den kan kyrkan inte göra så väldigt mycket åt på kort sikt.
Men mycket av byråkratin kommer från kyrkan själv. Till exempel är Finlands evangelisk-lutherska kyrka en av de kyrkor i världen som samlar in mest statistik. Det tar en hel del tid och statistiken används inte på ett oproblematiskt sätt för att styra kyrkans verksamhet. Mer allmänt handlar det om kyrkans stora och tröga beslutsfattningssystem, där tusentals förtroendevalda får lägga ner tid på att sitta på långa möten där de har litet inflytande. Det är inte ett vettigt sätt att förvalta människors vilja att ge sin tid för kyrkan.
Den mest problematiska sidan av kyrkans byråkrati handlar dock om kontroll. I enlighet med nyliberal organisationsteori kan man inte lita på att människor gör sitt jobb om det inte rapporteras, utvärderas och mäts. Trots att den människosyn som kommer till uttryck i sådant tänkande är på direkt kollisionskurs med kristen människosyn sipprar detta tänkande in också i kyrkan.
Ett exempel på denna byråkratisering av kyrkan är de ”barnkonsekvensbedömningar” som kyrkan nu gör på alla nivåer av beslutsfattande. Tanken är förstås god, att ta barn och ungdomars perspektiv på allvar. Men sker det verkligen genom ett sådant här byråkratiskt instrument? Eller blir det bara ännu lite mer text i ännu lite längre protokoll?
Kyrkan bör vända byråkratins vapen mot sig själv och införa byråkratikonsekvensbedömningar i sitt beslutsfattande. Beslut som leder till mera byråkrati fattas helt enkelt inte. Kanske det på sikt kan hjälpa upp situationen.
Tills dess får vi lov att allt mer inom kyrkan göra saker ”inofficiellt” och gratis, för att ta oss runt byråkratiapparaten. Det är inte optimalt, det skapar risker och problem, men är ändå en framkomlig väg. Vårt uppdrag kräver det.