Jag har det senaste halvåret blivit väldigt illa berörd av att märka hur starkt många av mina förnuftiga vänner har reagerat mot de islamistiska tendenser som med den stora flyktingvågen också har kunnat skönjas på våra breddgrader, även om de varit blygsamma. Speciellt de sexuella grupptrakasserierna under nyårsfirandet har fått många på bakfötterna, även om deras faktiska omfattning fortfarande är omstridd. Och för att ta ett färskt exempel: att en muslimsk miljöpartist i Sverige vägrar ta kvinnor i hand har gett upphov till lynchstämningar i vårt grannland, som spillt över också i våra sociala medier. Och det bara nån dag efter att partiets bostadsminister tvingats avgå på grund av sitt fraterniserande med islamistiska kretsar i Turkiet.
”Maassa maan tavalla” brukar det heta, och speciellt just nu med vår blåbruna regering. Människor med för oss främmande värderingar ska inte komma hit och inbilla sig att de kan leva och tro som de gör i sina hemländer! Men hör ni då inte redan de Huntingtonska klockorna? För ju starkare vår motvilja är mot sedvänjor och trosföreställningar som är oss främmande, desto starkare lyfter vi fram våra egna värderingar och trosuppfattningar. Inte automatiskt, medvetet eller omedelbart, utan långsamt och obemärkt, liksom av sig själv.
Vi ser det redan på många plan. Utvecklingen i skola och dagis har redan en längre tid gått mot ökad sekularisering, och en marginalisering av kyrkliga symboler och ritualer. Jag är tämligen säker på att pendeln i det avseendet redan börjat slå tillbaka. Eller ta den stora webbenkät inom Svenska kyrkan som presenterades i förra veckans nummer av Kyrkpressen, kring hur starka de svenska prästerna är i sin tro. Resultaten var så överraskande att det föranledde May Wikström att på ledarplats skriva att ”det smular sönder teorin om Svenska kyrkans interna förfall”. En slutsats jag nog tror att är förhastad.
Men visst pekar resultaten på att det har skett förändringar i det andliga klimatet. Prästerna i Sverige är trots allt inte så vaga i tron som många hävdat. Men vad betyder det egentligen? Tänk om siffrorna återspeglar en religiös och moralisk upprustning av den typ Huntington beskriver. Att vi i mötet inte bara med slapp sekularisering utan också arrogant islamism skärper vårt sinnes stål, och våra religiösa trossatser. Om så är fallet, vilket jag tror, är jag inte helt övertygad om att jag till alla delar gillar enkätresultat som dessa. Eller den moraliska upprördhet som kommit i dagen i klappjakten på först Mehmet Kaplan och sedan Yasri Khan.