Det smular sönder teorin om Svenska kyrkans interna förfall. De som leder den kyrkan i tro har också kvar sin tro. Det gäller även om deras uppfattningar i vissa teologiska frågor är väldigt olika. En av de tillfrågade prästerna vill göra en skillnad mellan sekularisering och bibelsyn genom att säga att det handlar om vem man ser som uppdragsgivare, ”den som talar dagligen med Jesus är inte sekulariserad”.
I samma veva lyfter han fram något som är ännu viktigare. För det första finns det ett glapp mellan hur medlemmarna i stort tror och hur de anställda tror. Det är naturligt i folkkyrkor av den modell våra länder har. Att överföra uppfattningarna direkt på de anställdas, och särskilt prästernas, skara ger ett felslut. För det andra talar de anställda rätt tyst sinsemellan om sin tro.
I tystnaden blir det lätt att tro att man själv tror väldigt annorlunda än alla andra. Och då slår osäkerheten till. Det är här sekulariseringsfaran ligger. Den mekanismen är densamma vare sig det gäller kyrkans medarbetare på västra eller östra sidan av Bottniska viken. Det teologiska och andliga samtalet på vardagsplanet stryps, och risken är att de andliga medarbetarna själva drivs in i en andlig svält där var och en får klara sig på egen hand så gott det går.
Det är tragiskt om automatiken gör att den som axlar någon form av ledarskap i kyrkan samtidigt mister sin egen andliga närgemenskap. Därför är det bra med de satsningar som gjorts i det här avseendet också i vårt eget stift.
I trosgemenskapen ligger den väldiga styrka som både ger ny kraft och nya visioner.