Dagarna efter att Panamadokumenten landat på förstasidorna pratar jag och mina vänner om cynism. Om hur man ska undvika att fastna i den, undvika att godkänna att världen är som den är och kommer så att förbli. Cynismen skrämmer mig för att den är en återvändsgränd. Den leder inte framåt, utan enbart till en insikt om hur omöjligt det är att förändra saker. I stället för att verka för en rimligare värld kan man alltså lika gärna ge upp.
Den som sitter inträngd i ett hörn av omständigheter som man inte själv kan påverka ger lätt upp hoppet. Lite så känns det med Finlands styrande politiker just nu. Pengarna är slut, upprepar de. Vi har inte råd. Vi har inte råd att vara humana. Vi har inte råd att understöda befolkningens utbildning och utveckling mot ett bättre liv. Vi har inte råd att hjälpa de svagaste.
Frågan är om vi har råd med en befolkning utan framtidstro, utan mod att lita på att livet kanske reder sig.
