– Är du säker på att du vågar? Man måste inte, vet du, undrar jag försiktigt medan vi köar oss genom den halvtimmeslånga väntan som varje passagerare i Godiståget får utstå om de vill åka med.
Han faller inte för mina vädjanden men håller sin jämnåriga kompis Isak hårt i handen.
Äntligen blir det vår tur. Alla barn måste åka tillsammans med en vuxen och med två pojkar får båda föräldrarna alltså äran att delta. Jag kravlar motvilligt ombord på det färgglada tåget, lämnar min väska till funktionärerna, låter de automatiska bommarna spänna fast mig och femåringen. Jag ser framför mig hur han skriker i panik och vi inte kan göra annat än åka runt, runt i 45 kilometer i timmen.
Tåget startar, han är ko-lugn. Vi pressas framåt, nedåt, uppåt. Jag skriker, han skrattar. ”En gång till!” ropar den hurtiga funktionären och vi gör hela turen på nytt. Urk!
På darriga ben och lätt euforiska över att ha överlevt skuttar vi ut ur vagnarna och jag kan inte låta bli att fråga: Men HUR vågade du åka godiståget? Var du inte alls rädd?
– Nej, svarar han som är fem, jag fick mod ur Isaks finger när vi stod och köade.
Så nästa gång du måste stiga på ett galet godiståg, håll någon i handen!
