En ung svensk storbloggare svarar på läsarfrågor. Signaturen ”samborädd tjej” skriver att hon oroar sig för att flytta ihop med sin kille.
”Det skrämmer livet ur mig. Ska jag bo med en KILLE? […] Tänker mig att allt kommer vara kaos. Kan typ inte ens va pepp pga oroar mig bara. Har du några visdomsord?”
Bloggaren svarar med några vettiga råd om att dela jämt på utgifter och hushållsarbete. Och lite peppande ord. ”Men du, det kommer gå asbra!”
Jag kan inte låta bli att tänka: Hej ”samborädd tjej”! Du måste inte bli sambo om det skrämmer livet ur dig. Du kan också bo med en kompis, eller ensam. Att vara i ett förhållande betyder inte att du måste avstå ditt egna livsrum.
Det handlar inte om att moralisera. Jag har själv bott sambo och det var en bra lösning just då. Snarare reagerar jag på att tidigt samboende har blivit en så stark norm att den som väljer annorlunda lätt betraktas som udda.
Som jag och min kille då. Efter långa diskussioner kom vi fram till att inte bo ihop förrän vi gift oss. Fastän vi är kring trettio, bor i samma stad och har varit ihop i tre år.
Kanske är det udda, mest är det krångligt. Springskorna är på fel ställe och maten far illa när vi pendlar mellan två hem.
Varför? Vi ville ha en konkret skillnad mellan gift och ogift. Jag tror jag kan greppa ett stort livsval bättre om den också innebär en ny adress och ett rejält flytt-talko. Därför ser jag fram emot att en dag ta tag i de där flyttlådorna.
