Kallelse är ett ord som man numera sällan hör användas utan för kyrkans sfär. Förr kunde man tala om läkarkall och lärarkall, det hör man allt mer sällan idag. Som ung scout eller redan som vargunge så lärde vi oss scoutidealen, ett av dem – det som alltid var svårast för ledarna att förklara – var ”att söka sanningen i tillvaron”. Den sjuåriga Katarina tänkte att det handlade om att aldrig ge upp om att söka meningen med livet och sin plats i tillvaron. Till mina föräldrars förvåning och kanske milda bestörtning var jag tidigt inne på att min plats var i gudstjänst och i Guds tjänst. Det här var innan prästämbetet var öppet för kvinnor i vårt land, men sjukhuslektor var det finaste jag kunde tänka mig att vara. Jag hade en klar förebild i en konkret person som betydde så oerhört mycket för mig under mina såriga tonår. Kunde jag få betyda detsamma för en enda person så skulle mitt liv inte ha varit förgäves. Så tänkte jag. Och jag fick med åren flera andliga mödrar och fäder. Jag började studera teologi, gifte mig, fick barn, studerade på halvfart, fick fler barn, blev prästfru i skärgården och hade ett kall, en uppgift också i det. Sen hände det mycket omvälvande saker och jag tappade fotfästet, villade bort mig rätt rejält.
Jag har varit lärare, journalist, politiker, kulturproducent, skolbyråkrat och aldrig varit helt bekväm någonstans. Så en dag, mitt i livet, inser jag att jag förträngt det jag alltid vetat att jag ska vara: i gudstjänst, i Guds tjänst. Antagligen behövde jag hela den här vägen, alla år, för att bli redo. Gud har ett fantastiskt sinne för pedagogik.
Just i dag har jag sagt upp mig för att slutföra mina teologistudier och om Gud (och Domkapitlet) så vill, bli präst. Nu vet jag att jag inte har något annat val och har fullkomlig frid i det. Jag vet att i Guds skimrande väv finns det plats också för en och annan sliten trasa.