Hankottarna producerar pollen som med vinden förs till honkottarna. Efter att honkottarnas ägg befruktats utvecklas embryon, vilka släpps ut när de mognat. Tomma kottar faller sedan till marken och dör.
Efter stormiga augustinätter ligger det tusentals och åter tusentals kottar på marken. Tätt, tätt intill varandra ligger de och när de är som flest är det omöjligt att sätta ner sin fot utan att trampa på en av dem.
Tittar man snabbt ser de identiska ut. Men den som tittar närmare märker att alla är olika. De har vuxit på träd som mått olika bra, med olika växtkraft. En del kottar har slitits ur träden långt i förtid, andra hänger kvar trots att de redan borde ha fallit ner. Men till sist ligger de ändå alla där på marken.
Ibland tänker jag att det måste trevligt att få vara en alldeles extraordinär kotte, en sån som är dubbelt så välskapt som de andra, en sån som producerar oerhört högkvalificerat pollen eller en sån som inhyser oerhörd mängd embryon att sprida för vinden.
Men så inser jag att det där med att vara en högst ordinär kotte, en sån som gnetat på och varit kotte efter bästa förmåga, inte är så tokigt ändå. Som gjort sitt bästa utgående från de villkor som blivit den given. Som förhoppningsvis får falla till marken först när den gjort sitt. Inte som ett nederlag, utan som något slags segerfest.