Diakonin omges ibland av en välvillig fördomsdimma i vilken det sitter kaffedrickande diakonissor på åldringshemmet. Den bilden är också sann. Men verkligheten är så mycket större och nöden så mycket råare än så. Det vet de som behövt hjälpen. När matpengarna bara inte har räckt till. När livet för n:te gången går i kras på grund av missbruk eller sjukdom. Diakonin är att möta människor i vardagen här och nu, i livsberättelser där nöden inte är bunden till någon särskild åldersgrupp eller miljö. Den slår skoningslöst.
Därför var det hisnande att se den proffsiga, dynamiska skara som delade sina tvärnordiska erfarenheter med varandra. Hur man utarbetat en arbetsmodell för att upprätta människors stolthet och tro på sig själva, genom att ge dem en plats i ett sammanhang där de till exempel tillverkar något och bidrar med sitt arbete. I Danmark, där diakonin inte har en ämbetsburen ställning inom den lutherska folkkyrkan, samarbetade diakonerna som är spridda i olika medborgarorganisationer och institutioner konkret under de danska kyrkodagarna De himmelske dage. Diakoner över samfunds- och organisationsgränser riggade upp en modern biktstol mitt i stan på rådhusplatsen i Köpenhamn. Samtalsanläggningen i en smart träkonstruktion rymde också fottvagning, enkla bord att sitta och prata vid och ett altare där diakonerna serverade saft och kaffe till besökarna.
Satsningen i Danmark ger i blixtbelysning en bild av vad det hela handlar om: att möta, mötas, mitt i myllret. Att lyssna, vare sig nöden är stor och akut eller inte alls skuggar livet just då.
Det är viktigt att inte heller kyrkan själv tvingar in våra diakoniarbetare i vanemässiga rutiner – även om ensamheten just bland gamla inte får underskattas. Behovet av mötet med nöden kan finnas på annat håll, stort och skriande. Risken för en ensam diakoniarbetare i en församling är extra stor: Hur ska man orka ta sig an nya satsningar, när schemat redan är överfyllt av de gamla? Samtidigt gäller det, för alla församlingsmedarbetare vare sig de är avlönade eller medlemmar, att inse att diakonin inte är avklarad i och med att det finns en människa med rätt titel i församlingens lista över anställda. Diakonin som uppdrag är något som gäller oss alla. I en tid när klyftorna växer mellan trygga och otrygga, mellan dem som har jobb/pengar/hem och dem som är utan, är dessa vardagens Stålkvinnor och -män viktigare än någonsin.