Naturligt nog ingår det i problematiken att många dessutom helst vill att kyrkan tycker som de själva och blir djupt besvikna eller rent av aggressiva i annat fall. Men den allra viktigaste pusselbiten handlar ändå om frågan: vem är det som är kyrka? Och vad betyder det i så fall för frågan om tycka-till-rätten?
Just nu pågår en debatt kring Svenska kyrkans offentliga tyckande, initierat av de officiella och rätt kyliga reaktionerna på aktionen där folk uppmanades visa sitt stöd för förföljda kristna genom att fotografera sina smyckeskors.
Sökljuset riktas mot ärkebiskop Antje Jackelén, som än en gång får bli symbolen för kollektivet Svenska kyrkan, som enligt kritikerna inte tyckte tillräckligt i det här fallet.
Även om teologen Patrik Hagman inte ser samma hårda tryck på att kyrkan i Finland ska tycka till i konkreta samhällspolitiska frågor finns definitivt samma tendens här. Visst har ärkebiskop Kari Mäkinen både tyckt till och sagt ifrån tydligt i många brännande frågor. Och visst har kyrkan som kollektiv också fått ta konsekvenserna, vare sig det handlat om ris eller ros.
Andra gånger har kyrkans tyckande passerat relativt obemärkt – tyvärr. När biskopsmötet samlades under finlandssvenskt värdskap i Borgå för ett år sedan kom biskoparna med ett spontant uttalande riktat både till kommuner och församlingar om human och rättvis behandling av flyktingarna, som då fyllde mottagningscentraler och kyrkgolv. Ett förhållningssätt som enligt biskoparna låg i linje med det kristna livet.
Det var tidigt reagerat, men så pass tidigt att åsikten inte riktigt registrerades i ett nymornat flykting-Finland.
Under tiden har det jobbats i det tysta i många församlingar och organisationer med kristen bas. I vardagen har många av kyrkans medlemmar, i olika sammanhang, efterlevt den bibliska uppmaningen att bemöta och behandla främlingen väl.
Det här är tyckande med händer och fötter, och det är viktigt att komma ihåg att det har minst lika stor tyngd som uttalanden inför strålkastarna.
Därför är det också konsekvent att privatpersoner, i likhet med KP:s kolumnist Ann-Katrin Store, nappar på initiativet från författarna Merete Mazzarella och Monika Fagerholm och skriver brev till statsminister Sipilä.
Hennes åsikt, våra åsikter – och biskop Björn Vikströms brev till statsministern – alla de mångas röster är också kyrkans.
Det handlar inte om den ena rösten som talar om vad som är rätt och riktigt. Det handlar om de mångas överenskommelse: Så här vill vi handla, sådana här människor vill vi vara. Kyrkan är de levande stenarna, sägs det. Enligt Bibeln finns det lägen när till och med stenarna ropar.