Självklar, urminnes. Obestridlig. Rätt – men ändå fel.
Rätten att röra sig på andras marker, plocka bär och svamp, tälta, meta och röra sig över vattendrag utan att be om lov – men med den obligatoriska skyldigheten att inte vålla markägaren eller naturen skada – är långt ifrån självklar.
Den finns i så gott som samma tappning i Norge, Sverige och Finland. Men redan i Danmark existerar den inte. Och i en stor grupp länder, till exempel i Belgien, England, Spanien och Grekland, kan markägaren förbjuda andra att beträda ens ägor, och gör det också gärna med stängsel runt.
I grund och botten handlar allemansrätten om fri rörlighet. Var man och kvinna ska ha frihet att ta sig fram från ett ställe till ett annat i skogar och marker utan rädsla för sanktioner. Vattendrag är farvägar. Vandringsleder och stigar likaså.
Att den sedan utsträcktes till att också ge vem som helst rätten att plocka blåbär och kantareller kom inte heller det självklart. Skrapar man på den ”urminnes”-sedvänjan upptäcker man till exempel att de svenska landskapslagarna från 1700-talet ger markägare rätt att kräva böter av dem som beträtt deras marker utan lov. Brottet hade också ett eget namn: smutsgata. Också de som olovligt plockat bär fick böta för det.
I 1800-talets Finland fanns det en generös inställning både till att beträda och utnyttja skogsmark som kunde betraktas som ”ingens”. Ändå kunde markägare kräva in en del av bärskörden som betalning av plockare. Men när bärplockningen blev en kommersiell faktor och barn och kvinnor började plocka storskaligt för att sälja skörden till Ryssland vaknade diskussionen bland markägarna. Skulle vem som helst få göra det? Det var en het fråga bland annat i riksdagen 1888.
Att det blev som det blev är salig blanding av pragmatiskt tänkande – det var synd att låta så mycket mat gå till spillo i skogarna – och en något kreativ historieförfalskning som talar om ett tillåtande nordiskt ideal från hedenhös, som kanske trots allt inte fanns.
Slutresultatet blev i alla fall en unik rättighet, som finändarna har all orsak att förvalta som guld. Det ligger, trots allt, något djupt existentiellt i tanken att det som skogen ger är allas. Att skörd som ingen har sått är för helig för att bli obärgad. Att den som gör det är värd fångsten.
Men lika viktig, kanske ännu viktigare, är rätten att få röra sig framåt, också där vägarna tar slut och förbyts i stiglöshet. Generositeten i allemansrättens tänkande, rätten att få bana sig fram till trygghet, utkomst, slutdestination borde väcka genklang också i makroperspektiv.