Kring det här brytningsskedet rör sig sedan åren cykliskt, enligt ett återkommande mönster. För betraktaren som i ett kretslopp, för cynikern som i ett ekorrhjul. Början på någonting som kommer att sluta här där det börjat.
Naturen visar vägen, men för oss människor finns det kanske ingenting som är svårare än att våga pröva på nytt. Att gå samma väg igen utan att sparka till de stenar man tidigare snubblat på. Att ännu en gång ställa livsfrågor utan att vara rädd för nya svar.
Hur orkar man med detta – med årscykler, med livets till synes kompromisslösa, monotont mässande rundgång? Alternativen är få. Man kan bittert streta emot, skrika ”nej!” över det rationellt sett absurda i att vägen till vägens ände börjar om och åter om. Man kan anta en åskådarposition utifrån vilken man avmätt betraktar sig själv cirkla runt i ytterkanten av den vattenvirvel vars centrum man inte vill möta med blicken.
Man kan också bli som ett barn, ivrigt och nyfiket möta det som väntar. Det enda förhållningssätt som inte avtrubbar eller driver oss till bitterhet är det avgjort svåraste. Ju mer vi bär med oss desto större är vår ovilja att släppa det ur händerna, att springande med lätta steg utforska marker vi redan tror oss känna, att med nya ögon leta efter det vi redan tror vi har funnit.
Det finns ingen automatisk korrelation mellan vishet och ålder. Ju äldre jag blir, desto större blir frestelsen att i sten rista in det jag kan, vet och vill. Det är en frestelse jag kämpar mot med livet som insats, för i det ögonblick en sådan manifestation sker så krymper samtidigt synfältet. Blicken fixeras vid stentavlorna, och det kända och okända – det som varit och det som skall komma – syns bara vagt i periferin.
Under mina levda år, fram tills alldeles nyligen, har jag i stunden föreställt mig att jag står mitt i livet. Inte i förhållande till livets värde eller mening, utan rent matematiskt. Som yngre tonåring väntade jag mig att leva ungefär lika länge till som jag redan hade levt, och den tanken har sedan följt mig år efter år.
Det är något jag insett att jag nu i stigande ålder är tvungen att släppa, det här med att vara halvvägs. Låta hösten komma. Det känns vemodigt och samtidigt befriande. Som att nyfiket börja på någonting nytt, just när sommaren inte kan bli mera sommar.
