Den vanligen utdragna duschsessionen – då jag i lugn och ro hinner vakna – blev i stället en hastig skvätt som krävde mer självdisciplin än tentläsning på en lördag kväll. Visserligen är kalla duschar hälsosamma, men sanna mina ord var det allt annat än hälsoeffekterna jag just då hade i tankarna.
När jag stod där och skallrade tänder tänkte jag i stället på hur mycket jag faktiskt uppskattar min dagliga morgondusch, och hur extremt lyckligt lottad jag är som har möjlighet till en sådan lyx. Jag observerade också det faktum att jag genast inser detta när någonting så här vardagligt tas ifrån mig, någonting som säkert många ser som en självklarhet.
Vi tar alltför sällan vara på det vi har och glömmer att uppskatta också de små sakerna i livet – ända tills vi inte längre har tillgång till dem. Ofta är det dessutom de små detaljerna som egentligen är de allra viktigaste. Och ändå vill vi alltid ha något mer. Det verkar ligga i människans natur – hur lite eller mycket vi än har är vi aldrig nöjda, utan strävar efter någonting ännu bättre. Samtidigt som det är bra att ha drömmar tycker jag det är viktigt att också kunna uppskatta det man redan har.
Nästa dag fick jag duscha varmt och länge som vanligt. Den här gången var jag ändå mer tacksam över det än någonsin tidigare.