Möjligheten att inte ordna direkta kyrkoherdeval kom till bland annat för att slippa dra igång ett valmaskineri med provpredikningar och röstningar i onödan. I stället anförtros församlingsrådet valet för hela församlingens räkning, vilket kan vara både ändamånsenligt och ekonomiskt. Kyrkan söker som bäst smarta och snåla lösningar på alla plan. Att döma ut möjligheten till ett mindre tungrott förfarande är därför att gå motströms i strävan efter en lättare byråkrati. Elementär förvaltningslära handlar alltid om vågskålen byråkrati–demokrati. Minskar den förra, så minskar oundvikligt också den senare och tvärtom.
Men de förtroendevaldas bedömning i ett indirektkyrkoherdeval ska grunda sig på fakta när de ställer en framför en annan. Så kan fallet vara om en kandidat uppenbart på grund av sin lämplighet motsvarar det som församlingen söker. Men då måste det också gå att bevisa varför en annan kandidat är uppenbart mindre lämpad. Även här fick Petrus bakläxa. Det gäller att formulera sig noggrant från början i valprocessen. Det går inte att hänvisa till det man tänkte och ville ha men inte sa.
Samtidigt både får och kan församlingsborna i ett direkt kyrkoherdeval ironiskt nog fatta sina beslut helt godtyckligt. För att man gillade predikan. För att hon sjöng så vackert. För att grannen röstade på den andra. För att man hade en dålig dag. Visst, det är karikerat –men ett kyrkoherdeval är församlingens Brexit på gott och ont. Att frånta församlingsråd rätten att visionera, känna och handla för församlingen förutsätter att församlingsmedlemmarna stiger in i samma ansvar. Lätt är balansgången inte. Lika självklart är det att de som agerar med kollektivets mandat, så som Petrus församlingsråd gjorde, inte längre kan handla som församlingsborna vid valurnan.
Då hade ändå varit lättare att låta dem välja.