Det har jag ofta undrat när jag knäppt händerna i kyrkans förbön. I bönens ord finns samhällsförändringen, men når den någonsin bortom orden? När ska ordet bli kött och då menar jag inte en ny gudstjänstgrupp utan något som tar konkreta steg i världsförbättringen. Det finns ju så mycket teologi som stöder global kärlek till nästan, men var finns handlingarna? Jag är ute efter den där klarsyntheten som kan skymta fram i gräsrotsrörelser, den som ser tydliga kopplingar mellan mängden mat på min tallrik och mängden mat på någon annans.
Men så åker jag till Ekenäs för att bevaka Finska Missionssällskapets missionfest. Jag är inställd på rutinmässiga festtal om bibelöversättning och antalet nya kristna i fjärran länder. Men där, mitt bland yllekoftorna och det vita dunhåret pulserar aktivismens hjärta. Massutfodringen är en enkel fisksoppa och rågbröd, i stället fylls kollektkorgarna med betydligt mera prassel än klirr. Darrande stämmor ber om mikrofonen och påtalar behovet av solidaritet med tredje världen. En snart 80-årig dam berättar att hon som bäst lär sig arabiska för att kunna kommunicera med sina nya grannar.
Jag berörs av den starka viljan att minska på de egna privilegierna för att ens lite förbättra andras livsvillkor. Missionsvännerna. Det är de som är kyrkans aktivister.