Det. Regnar. Hysteriskt.
Jag ser väggen på byggnaden där jag borde gå in, så nära men just nu oändligt långt borta. Medan vattnet sprutar ur stuprännorna intill hinner jag fundera över regn i allmänhet och sommarregn i synnerhet. Regn som förstör festen. Regn som saboterar semestern. Ur minnet dyker det upp en artikel i KP om torkan i Nordvästra Afrika. Frilansreportern som skrev den brast i sitt uppdrag, blev förtvivlad, personlig, vred över den värld han själv skulle återvända till medan barn och boskap dog av törst. Det var en drabbande reportagetext. Och värst av allt: det var på riktigt.
Regnet är nåd, som urskillningslöst sköljer över dagisbarn, medelålders, välfärdsmätta. Vattnet är en av orsakerna till vår välfärd. Jag är fortfarande dyblöt om tårna. Men mellan pölarna blänker tacksamhet.