Vi var fyra och åtta och längtade våldsamt efter kusiner och samhörighet men det var en längtan som var obesvarad från ungen mitt på stigen. Under åren silar jag kommentarerna som handlar om att jag inte räknas, inte är lika viktig eller ens en kusin för jag hade inte råd att förlora ännu en släkt, ännu en plats, ännu ett sammanhang där jag kan definiera mig som någons.
Hon står blek och sur vid dörren. Det är det första besöket i landet, i det nya landet men de kommer inte längre än fram till hennes dörr innan hon stoppar dem med handskklädd hand. De är fyra och åtta och längtar våldsamt efter nya vänner och samhörighet efter många år på flykt men det är en längtan som är obesvarad från människorna på andra sidan strecket. De har ju ren trygghet och tillhörighet och vill absolut inte befatta sig med motsatsen. De flesta som bultar på den dörren måste därför vända om mot ingenstans och de få som släpps in kommer att få sila många många kommentarer om att de inte räknas och inte är viktiga för de har inte råd att förlora ännu mera självkänsla, ännu mera självrespekt, ännu ett land.
Gränser. Det är årets ord. Det är vårens ord. I tidningar och tv och i mig. Jag har funderat mycket på människans reflex att utesluta snarare än att omfamna. Jag har ältat biologins betydelse för att kunna känna kärlek och ansvar och jag har insett att jag nu är så trygg att jag själv kan börja sätta gränser mot dem som ständigt bygger på sin mur eller stärker sitt staket runt sin samhörighet.
Det är ensamt men jag har faktiskt sällskap. Det är någon som går framför mig med slarvig särk och hipsterskägg. Han ser ut som en uteliggare men han rör sig som en prins och han tittar mig hela tiden i ögonen när han pratar om hur viktigt det är att söka upp de förlorade, föra tillbaka de fördrivna och stärka de svaga.
Han med den brinnande blicken gick aldrig med böjd rygg fast han växte upp med två farsor. Tillhörighet i kärlek och tro var viktigare än stamtavlor och biologi och jag fantiserar om att hans solida självkänsla kom ur upplevelsen att vara älskad och önskad trots att han växer upp i en nyfamilj. Älskad och önskad trots att han var lite svår och kaxig. Älskad och önskad och därför gränslös och tydlig. Min sko i hans fotspår. Ännu en bit kvar till stl 43.