Det är ansträngande att börja på en ny arbetsplats. Nya kolleger, nya lösenord, nya dataprogram, nya arbetsuppgifter, nya rutiner. Jag har den här våren vikarierat på ett gymnasium och ett bibliotek. Jag har haft en projektanställning inom kultursektorn och jag jobbar som handläggare inom skolvärlden. Jag är lyckligt lottad. Jag har arbete. Jag har kastat mig ut i sådant jag inte gjort tidigare. Det är roligt och bra för karaktären. För den gör en lite ödmjuk, den där känslan av att vara nybörjare. Att inte fatta och inte kunna. Att för tionde gången behöva fråga hur datorprogrammet funkar, att glömma och göra fel.
Nyfikenhet är en av mina starkaste drivkrafter, jag vill veta mera om det jag redan kan och jag vill lära mig om det jag inte kan. Men det finns gränser, man kan inte proppa skallen full med för mycket nytt. Nu börjar jag vara trött, nu längtar jag innerligt efter vardag och invanda rutiner. När vi sover processar hjärnan ny kunskap. Nu behöver jag mycket sömn och sommarledighet.
Jag tror att många människor skulle må bra av att i högre grad våga utsätta sig för nya möten, tankar och uppgifter. Det får oss att växa och utvecklas. ”Man lär så länge man har elever” brukar duktiga lärare säga. När du lär känna en ny människa är hen inte längre bara en flykting eller en granne, utan en medmänniska.
Forskning har kunnat konstatera att vissa djurarter är mer nyfikna än andra. Nyfikenheten kan vara viktig för att öka genpoolen i en flock, vidga reviret för bättre tillgång på mat etcetera. Vilda djur är i allmänhet mer nyfikna än tama. Vid upptäckten av nya objekt på en välkänd plats kan ett djur reagera med rädsla eller nyfikenhet, ofta en kombination av bådadera. Är rädslan för stark ger den ett flyktbeteende, är nyfikenheten starkare leder det till ett utforskande beteende.
Vi lever i en på många sätt omstörtande tid. Det nordiska välfärdssamhället är satt på nedmontering, vi konfronteras i realtid med nöden i världen på ett närgånget sätt. Vår västerländska livsstil ifrågasätts allt mer, både av solidaritets- och miljömässiga skäl. Vi står inför enorma utmaningar de närmaste seklerna. Religionen har i många länder och kulturer använts som ett medel att styra och härska människorna. I en tid med ett skvalande informationsflöde kan kyrkan stå för en efterlängtad och välbehövlig kontinuitet och som en konserverande faktor, ändå – en levande kristenhet är en kyrka på fötter, en kyrka i rörelse, en kyrka som utan fruktan vågar möta det nya.