Lopptorgens guldera tog slut i samma sekund som de blev mainstream, men det går fortfarande att fynda. Besöker jag ett loppis stegar jag rakt in i det allra heligaste: gratishörnan. Här har personalen placerat det de tror att ingen vill köpa. För att vara framgångsrik här gäller det att motstå sin första impuls (jag kan omöjligt hitta något i den här äckliga högen av skräp) och ihärdigt rota vidare.
Ännu för fyra år sedan var det rätt glest med människor i dessa hörnor men under de senaste åren har något hänt. Det är trängsel. En del är målmedvetna, andra flackar med blicken. En del kommer för att de vill fynda, andra för att de är sparsamma, ganska många för att jag tror att de inte har några andra alternativ. Ibland möts våra ögon där ovanför klädhögarna. Och jag har svårt att sätta fingret på vad jag känner. Lite tacksamhet, lite skam, lite nyfikenhet, lite skuld. Så blir en tur till till Återvinningscentralen en låtsasresa in i en annan verklighet än den som är min.
I bilen på väg hem till min priviligierade förortstillvaro sneglar jag på fynden som ska komplettera min smakfullt införskaffade medelklassgarderob. Jag vet att de sitter perfekt, ändå skaver de.