Jag är tidsoptimist. Det kommer fram speciellt om morgnarna när jag ligger och drar mig lite för länge för att hinna med allting jag måste göra.
Förutom tidsoptimismen är jag också ”projektoptimist”. Jag tänker oftast att saker går snabbare och mycket lättare att göra än vad de i verkligheten gör. Det här leder till att vissa projekt inte alltid blir klara, som till exempel vedkorgen som bara blev ved och ingen korg.
Nu har jag märkt att jag också är en konditionsoptimist. Jag har då och då deltagit i hemkommunens gymnastikkurser, men de har aldrig känts ansträngande nog. Därför bestämde jag mig den här hösten för att anmäla mig till den mest ansträngande av dem. Den var för ”sådana som vill upprätthålla sin redan goda kondition”. Jag hör inte till den kategorin, men tänkte glatt att kursen säkert inte är alltför ansträngande ändå.
När jag begav mig hemåt på skakiga ben efter den första gången måste jag inse att jag hade haft fel. Också kommunens kurser kan vara ansträngande. Den femte dagen började muskelvärken äntligen avta, före det kändes bland annat trappor och utförsbackar som oforcerbara hinder.
Träningsvärken gav med sig lämpligt till följande veckas pass, men jag var glad att instruktören inte körde med lika många benmuskelövningar den gången.
Finns det möjligen fler sidor av optimismen att upptäcka?
