43 procent av deras statsbidrag drogs bort –något som resulterade i att biståndsprogram lades ner, medarbetare kallades hem och ett år kantat av samarbetsförhandlingar bland organisationernas anställda.
Nu har utrikesministeriet publicerat den första delen av en tredelad rapport över de 22 statsfinansierade biståndsorganisationernas arbete och verksamhet. Hur har de förvaltat de skattemedel som slussats vidare till dem? Svaret är: bra. Trots att rapporten fortfarande är halvfärdig är bedömingen klar. Medborgarnorganisationerna gör ett bra jobb, med goda resultat bland målgrupperna. Dessutom gör de arbetet kostnadseffektivt och smart.
Och slutsatsen från den oberoende bedömaren är nästan ett slag i ansiktet, trots det positiva budskapet i sig: Det var ett misstag att skära ner anslagen för det här arbetet. I stället är rekommendationen att styra mer budgetmedel till organisationerna.
Bland de sex första att utvärderas fanns också Finska Missionssällskapet, en av statens långvariga samarbetspartners. Sällskapet fick särskilt goda betyg för sitt arbete bland de allra fattigaste och bland folkgrupper som är utsatta i sina respektive samhällen. Utvärderingen visar också att missionssällskapet har lyckats förbättra kvinnornas ställning, men även att arbetet överlag har bidragit till att stärka civilsamhällena genom de lokala nätverken.
De nätverken stavas ”kyrka”. Och än en gång har kyrkan visat den styrka som bor i den, när den bejakar sitt diakonala uppdrag också på det internationella planet. Där staten svek, hos oss, satte kyrkans folk axeln under och bar. Det finns församlingar som i solidaritet med världens fattigaste ökade sina bidrag till kyrkliga organisationer när statens pengar föll bort.
Man kan tycka att det är rätt och vackert – och visst är det rejält gjort av lokalförsamlingar att inte lämna dem som är beroende av understöden i sticket mitt i uppdraget.
Men samtidigt betyder det att ansvarstagandet för den gemensamma världen fördes över till en snävare grupp och att åtagandet blev något frivilligt för de ivrigaste. Ett globalt ansvar ska väl inte bäras för att vi är kyrkliga –utan för att vi är mänskliga?
Därför har det en poäng att ansvaret fördelas genom skattemedel. I synnerhet när de förvaltas så väl som de gör. Mycket skada har gjorts i och med att biståndet ströps så radikalt och så snabbt. Men det finns fortfarande tid att både bygga upp och reparera. Att lägga god grund för framtiden. Det var visst det hjälparbete handlar om.