Tacksamhet på en bastulave

Men det är faktiskt i bastun den stora tacksamheten trillar över mig.

Under åren utomlands kom också bastubadandet på tal. Reaktionerna varierade. Fnissiga australiensaren Kris, som bott i Christiania, förkunnade att hon gärna kommer hit och ”så tar vi alla av oss kläderna och rullar oss i snön!”. De amerikanska vännerna drabbades däremot ofta av tunghäfta. Tanken på att man skulle klä av sig naken inför andra - i kombination med fördomarna om hur finskt bastubadande går till - var otänkbar för många. Det amerikanska förhållandet till kroppslighet är komplicerat. Den nakna kroppen är något man aldrig visar, ens för sin familj, trots att kroppen som begrepp diskuteras och exponeras överallt.

På laven i simhallsbastun sitter kvinnor i olika åldrar. Utan att stirra på varandra, ser vi varandra ändå. Passivt registrerar jag den höggravida kvinnan, den äldre medelålders och de unga tjejerna. Så här ser vi ut. Så här ser människan ut. Vi föds, mognar och åldras och allt syns i kroppen.

Så länge bastun finns har våra barn en chans att se en motvikt till photoshoppade fantasikroppar. De kan se livsbågen med egna ögon och veta att oberoende av hur den formar oss är vi de värdefullaste i världen för dem vi älskar.