Den politiska diskussionen kvarstår. Orpo har valt att lägga fingret på den punkt där diskussionerna brukar bli häftigast – och där risken för ställningskrig är uppenbar – nämligen arbete. Legobitarna är de eviga: sysselsättningspolitik, understöd och bidrag, dagis, skatter, lönenivåer. I slutändan finns det alltid risk att någon drar orättfärdig nytta av att bitarna justeras. Ändå måste något göras, trots att allt känns beprövat och förkastat.
Ett konkret mål är att få upp sysselsättningsgraden i Finland till 72 procent. Det är just nu tre och en halv procentenhet dit. Nås målet stärkts också den offentliga ekonomin som en naturlig konsekvens.
Det märkliga är att Finland är något av klassens mysterium i jämförelse med de andra nordiska ekonomierna. Varför ligger ett stabilt samhälle med erkänt välutbildad arbetskraft och bra infrastruktur under 70-procentsstrecket när grannarna seglar sex procentenheter högre eller mer? Hur lyckas Finland som en av världens konkurrenskraftigaste stater klara sig så dåligt? Inför slutspurten publicerade nyligen tre ekonomer sitt PM kring den finländska paradoxen. Sixten Korkman, Bengt Holmström och Vesa Vihriälä drar slutsatsen att det finns ett omättat behov på kunnig arbetskraft, samtidigt som allt fler går arbetslösa. Det här är ett strukturellt fel, som kräver ett spektrum av åtgärder att få bukt med. Glappet ger konkret utslag till exempel i statistiken för huvudstadsregionen. Här växer utbudet av jobb hand i hand med arbetslöshetssiffrorna.
Men strukturella åtgärder som fungerar på papper svider och slår hårt på det personliga planet. Det finns åtgärder som de flesta borde kunna svälja. En är till exempel fokuseringen på vad som händer dem som just blivit arbetslösa. Här har vi något att lära av grannlandet Sverige. Just i det skedet när ens arbetsförmåga och -kunskaper fortfarande är på topp är det skäl att sätta in kraftiga åtgärder för att se till att den arbetslösa snabbt kommer in igen, genom kontaktsamtal, uppföljning och kontinuerliga träffar med arbetskraftsmyndigheterna. Åtgärderna finns nu till pappers, men i praktiken försvinner en nyarbetslös ofta ut i en tillvaro på villkorslöst arbetslöshetsunderstöd. I kombination med en relativt lång sådan blir effekten ödesdiger. Motivationen sjunker, likaså tilliten till det egna värdet och kunnandet. Finland visar sig ha en sällsynt dålig kombination av svaga aktiverande åtgärder och höga passiverande riskfaktorer.
Retoriken i höst är åtminstone i öppningsskedet något annan i tonen än den talkouppmaning som slog snett senast. Det finns ett anslag av omsorg som är sympatiskt. Om regeringen på allvar tar sig an arbetslöshetsproblemtiken som en helhet, där det också handlar om något så grundläggande som att ta hand om sina enskilda medborgare. Ja, då kan fokuseringen på sysselsättningsläget leda till något gott.