Det givna var plötsligt inte längre givet. Sedan dess äger inget rum, utan rum och tid är sammanflätade. Tusen år kan vara en dag och en dag tusen år. Det beror på hur betraktaren förhåller sig till det som sker.
Att tid är relativ är bevisat. Tanken svindlar inför det faktum att två personer – under högst speciella, hypotetiska omständigheter (likformig rörelse, avsaknad av gravitation, och ignorerande det faktum att vi människor har en begränsad synförmåga) – kunde blicka mot varandra och båda på varsitt håll uppleva att en klocka hos den andre går långsammare än ens egen.
Einsteins teori är briljant, omvälvande och bedrägligt lätt att paketera in. Jag har redan gjort det två gånger i den här texten och det är vår ord-inflation som knyter rosetten på presentbandet.
Att förhålla sig till något har mer eller mindre blivit synonymt med att vi aktivt väljer själva. Samma gäller en upplevelse, vilket vi associerar till något känslobaserat och personligt. Språnget över klippbranten rakt ner i den avgrund där var och en av oss bildar sig sin egen verklighet är väldigt litet.
Relativitetsteorin är inget vi tycker, tänker eller känner ... eller rättare sagt så spelar våra åsikter, tankar och känslor ingen roll i sammanhanget. Einstein drog bort slöjan från det absoluta som redan var. Knivskarpt engagemang och passion ledde genom problematisering, nyfikenhet och många år av empirisk forskning fram till en teori som senare kunde verifieras, och som lät oss se världen med nygamla ögon.
Varför då ägna så mycket spaltutrymme åt något som ändå rör vår vardag relativt lite? Jo, eftersom segraren så ofta vill skriva historien. Relativismen – starkt förenklat idén om att sanning, kunskap och moral inte kan ha annat än relativa, subjektiva värden – är mycket äldre än relativitetsteorin.
I samhällsdebatten av idag tycker jag mig ana en systematik i ivern att sudda ut gränser mellan sanning och lögn, mellan rätt och fel, mellan hopp och förtvivlan, mellan ljus och mörker. Ibland används lösryckta delar av relativitetsteorin för att ge ett falskt vetenskapligt stöd i polemiken.
Jag hoppas innerligt att jag ser fel. Jag tror att det finns något verkligt sant, att det finns något som vi som individer, grupperingar och nationer inte kan relativisera. Och jag tror på villkorslös, oförtjänt och absolut nåd, för annars är jag illa ute. Därför ska ingen knycka Einstein utan fight.