Är den lika värdefull om den räcks fram spontant och överraskande som när den är ett resultat av diskreta vinkar (”Å, så fräscha tulpanbuketter de säljer här!”).
Helt klart är att lystern på både blommorna och handlingen slokar om de är resultatet efter ett ilsket: ”Varför köper du aldrig blommor till mig!”.
När jag var barn hände det sig att min pappa kom hem med en blomma till mamma, ofta en röd azalea, insvept i prassligt papper från blomsterhandeln i Jakobstad. Mamma bekände en gång i hemlighet för mig att hon egentligen inte tyckte om azaleor. Det tror jag att pappa aldrig fick veta, hon var alltid lika glad.
Ändå har jag tänkt på den ibland, på hur svårt det är att hitta det lyckliga samspelet mellan den enas
längtan och den andras uppskattning.
Och visst händer det att man fastnar i sin egen förväntan. Skär tänder över tulpanerna som aldrig kom, men är blind för den dagliga skjutsen till jobbet, de hopvikta kläderna, den urplockade diskmaskinen, smekningen över håret.
Att se är den stora gåvan.
Kanske börjar allt där. Också de gånger den resulterar i tulpaner.