Grovt räknat går det sju kvinnor på tre män. 71 procent av dem som jobbar i kyrkan är kvinnor, enligt årsrapporten från Kyrkans arbetsmarknadsverk. Det stora undantaget finns bland prästerna, som i sig inte är en så stor andel av kyrkans medarbetare, bara en tiondel. Däremot är de en av de synligaste. Även om antalet kvinnor också där förväntas gå om antalet män inom bara ett par år – nu är förhållandet 45-55 – är kyrkoherdarna fortfarande oftast män.
I helhetskyrkan utgör de kvinnliga kyrkoherdarna inte ens en femtedel och i Borgå stift bara en tiondel. I slutet av nittiotalet deklarerade Kyrklig Tidningstjänst stolt i en notis i samband med tioårsjubileet av ämbetsbeslutet att det svenska stiftet faktiskt har flest kvinnor i kyrkoherdetjänst procentuellt sett. Åtta av då åttio herdar i Borgå stift var kvinnor. Det råkar vara samma procentuella förhållande som i dag. Nu finns det inte längre orsak att hurra. I dag har kyrkan som helhet seglat förbi, visserligen bara med sex procentenheter, men likväl. Varför? Man kan hitta snygga förklaringar. Strukturer förändras långsamt. Kvinnor har haft större utmaningar att få pusslet att gå ihop när det gäller behörig utbildning, karriär och familj. Ändå: Det är snart trettio år sedan de första kvinnorna vigdes till präster. Tre decennier. Det måste väcka frågan varför kvinnor i vårt stift inte hittat vägen till ledarskapet i församlingarna i högre grad än så här.
I trettio år har ansvaret för jämställdheten i praktiken lämpats över på enskilda individer. Jämställdhetsprojektet förvaltades av de ensamma pionjärerna – som lämpligt lyftes fram som mannekänger för undantagen när kritiken mot det patriarkala blev för hård. En ärlig blick bakåt inkluderar därför ett erkännande till dem: Det var en oskäligt tuff kamp ni tvingades gå ensamma!
Och den borde följas av följande: I fortsättningen måste det här vara en gemensam väg. Pendeln svänger, det avslöjar både studerandestatistiken och prästvigningarna där kvinnorna blir allt fler. I tiden tänkte man att beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor skulle leda till en naturlig utveckling.
Av många orsaker har det inte blivit så i Borgå stift. Inom några år kommer vi att behöva många nya kyrkoherdar. Efterfrågan på behöriga män och kvinnor kommer att vara så stor att generationsskiftet nödvändigt måste innebära en förändring av könsfördelningen bland våra kyrkoherdar. En aktiv jämställdhetsstrategi från stiftets håll vore inte fel. Tiden har inte fixat allt, så varför förlita sig på att den ska göra det i fortsättningen? De kvinnor som stiger in i kyrkoherdeskaran i dag gör det i strukturer där normen fortfarande är att herden är en man. Det förorsakar ett onödigt slitage, både för individen och för kollektivet. Strategin för att tänka, handla och jobba jämlikt är ett uppdrag för både kvinnor och män, och måste förankras i församlingarna. Det är sannerligen inte för tidigt. Men inte heller för sent.