Ändå är valet långtifrån betydelselöst eftersom ledamöterna utövar den högsta beslutandemakten, åtminstone i princip, i rikskyrkan respektive stiftet, det vill säga kyrkomötet och stiftsfullmäktige. Det senare en ny konstruktion som fortfarande söker sin plats inom stiftsorganisationen, det förra ett tungrott organ som två gånger årligen sammankommer i Åbo för att fatta de stora linjebesluten.
Kyrkpressen pejlade på ett föredömligt sätt opinionerna inför valet. Att intresset bland övriga medier varit måttligt, minst sagt, är inte överraskande, men ändå synd eftersom kyrkan fortfarande berör de flesta, inte minst i Svenskfinland.
När detta läses är valet redan klart, men jag får här i huvudsak ty mig till stämningarna före. Av reportagen i KP framgick vissa tendenser till och med överraskande tydligt. Till exempel det fascinerande faktum att vårt stift sannolikt är det mest tudelade i hela landet, med en stark konservativ falang men också en lika stark liberal sådan, och bägge med gamla anor. Och ingenting ser ut att minska den tudelningen, snarare tvärtom. Konservatismen frodas som aldrig förr bland de unga teologerna i Åbo. Också bland kvinnliga studerande.
Tudelningen syns också i svaren på KP:s frågor till kandidaterna. Det som väckt mest passion de senaste åren, ämbetsfrågan och äktenskapslagen, delar åsikterna lika skarpt som tidigare. Och det är ju bra för den som ska rösta, förstås, eftersom kandidatlistornas namn inte ger någon fingervisning om var kandidaterna står, varken på präst- eller lekmannalistorna. Men sexualiteten fungerar till all lycka som osvikligt lackmustest!
Ifråga om kyrkans strukturer är osäkerheten större. I båda lägren föredrar de flesta självständiga församlingar, även om dessa förblir fattiga. Men det finns också, framför allt bland liberalerna, flera som talar för starkare samfälligheter, även om de får finsk majoritet.
Det är ju alltid lätt att tala för självständighet, i princip, men genast svårare då pengarna tryter. Då visar sig många villiga att tumma på språket, så länge man upplever sig ha inflytande inom den egna samfälligheten, det vill säga regionen – något vi ser också på andra områden. Däremot tycks tanken på ett eget stift fortfarande ha ett starkt stöd. Och inte bara det utan också att det ytterligare bör stärkas, något som det till all lycka finns omfattande stöd för också på finskt håll inom kyrkan.
En snabbkoll av de preliminära valresultaten inom Borgå stift antyder att såväl liberaler som kvinnor gjort ett till och med överraskande gott val. Nya vindar, alltså, i stället för den pattsituation som länge plågat vårt stift. Att kyrkan är som ett tankfartyg – girar långsamt, på gott och ont – är ofta av godo. Men om det hade fortsatt så här hade man garanterat gått på grund.