Länge har jag vägrat beskriva något som ont i tron att sådana beskrivningar inte kan fånga in livets komplexitet. På senare tid har jag däremot sakta kommit till insikt om att vi behöver finna ord för att prata om det onda, annars saknar vi språkliga resurser för att fördöma världens vidrigheter. Flera saker kunde nämnas men låt mig nämna ett exempel.
För några veckor sedan klubbade det danska folketinget igenom den omstridda ”smyckelagen”. Denna lag ger polisen rätten att beslagta asylsökandens smycken och pengar som överstiger ett värde av 10 000 kronor (cirka 1 340 euro) som betalning för deras uppehälle i Danmark. Lagen försvårar även familjeåterföreningar genom att kräva att en person haft uppehållstillstånd i tre år innan en återförening kan komma på fråga.
Att identifiera var gränsen för det onda ska dras är inte lätt. Men jag tror att när man aktivt vill konfiskera ett utsatt folks anspråkslösa ägodelar och hindra familjer från att återförenas, då snuddar vi åtminstone vid den gränsen. För mig känns det därför som bristande solidaritet med offren för denna lag att inte kalla den vid dess rätta namn. Precis som alla andra försök i Europa att marginalisera dem som redan utsatts för stora kval så är den helt enkelt ond.
Genom att framhålla att lagen är ond avser jag inte att Danmarks folketing är ont eller ens att politikerna har ondsinta motiv bakom lagen. Men utan fördömelse söker det onda acceptans och när det fått tillräckligt med tid finns risken för att det onda blir det nya normala.
För att vi inte ska passiviseras är därför identifieringen av det onda en kallelse till motstånd, en kallelse till att hindra det ondas spridning i samhället. I frågan om smyckelagen är detta arbete akut eftersom dess ondska redan börjat få fotfäste utanför Danmark. Bland andra Finlands justitieminister Jari Lindström, som uttalade sig några dagar efter att den danska lagen godkänts, menade att en dylik lag kunde fungera i Finland också! (Detta uttalande känns särskilt ont i och med att det gjordes nästan samtidigt som 35 flyktingar – många av dem barn – drunknade utanför Turkiets kust).
Låt oss därför prata om denna lag, och alla andra försök att marginalisera redan utsatta folk på flykt, med dess rätta namn i tron att vår kamp mot det onda kan bana väg för det goda.