Tanken på att ta paus från en del av det lockande är en urgammal idé som fortfarande känns aktuell. Bloggaren Linn Jung levde köttfritt i januari. Hennes insikt (att mycket av hennes köttätande skedde av gammal vana snarare än som ett svar på en kulinarisk längtan) påminner mig om resultatet av mitt enda riktigt lyckade fasteprojekt. För flera år sedan lärde 40 dagar av konsumtionsfasta mig att ställa frågan: behöver jag verkligen det här? (Jag ställer den fortfarande, men det händer att jag blundar för svaret.)
Fastan är kyrkoårets tid för nyårslöfte, fast lite snällare. Det handlar bara om 40 dagar och det finns ingen som säger att ditt fastejag måste bli ditt nya jag när påsken kommit och fastan tar slut. Om det kändes för hemskt att avstå kan du sluta med det efter 40 dagar. Men om du hade turen att pricka rätt med ditt fasteprojekt och hittade en begränsning som faktiskt gav dig mer sinnefrid än frustration kan du på påskdagen se på fastan som en kickstart för ditt nya liv. För det är svårt att avstå. Lite lättare går det om kalendern innehåller en särskild tid för avståendet så att jag själv hindras från att tänka att jag ska börja … i morgon, kanske.
