Ingen låtsas höra. Irritationen växer våldsamt. Varför är det alltid så här? Att jag måste stå för alla traditioner? Att jag måste stå för all andlighet? Vi grälade om det senast på Lucia när alla andra, utom jag, vägrade att stiga upp klockan sex och nu var vi där igen. I den strukturlösa traditionslösheten där inget är heligt och viktigt.
Klockan går och tiden börjar komma emot. Även jag börjar tveka om det är värt att klä på halare, skrapa kall bil och komma sist in i fullsatt kyrka men i stället för att resignera blir jag ännu argare och går med klampande steg upp på övre våningen. Där sitter mannen på golvet i långkalsonger, bland papper och band och dricker glögg. Han är helt tydligt inte på väg någonstans. Han har till skillnad från mig julefrid och visar ivrigt att jag ska komma bredvid på golvet och packa in det sista. Men jag står. Jag står och säger allt det där om mina nonchalerade värderingar, traditioner och önskemål. Han tittar på mig, sätter ner glöggen och sen säger han långsamt: Maria, för mig är det här att fixa färdigt med dig julfeelis. Du fattar inte att kyrkan för mig är något helt annat än vad den är för dig. Jag har under hela barndomen fått höra av både vuxna och barn att jag är en syndare. Jag har flera gånger fått på käften för att jag har sagt ”herregud”. Jag har fått höra att mina föräldrar ska brinna i helvetet för att de inte läser Bibeln och att jag själv ska hamna i skärselden. Jag kan inte minnas en morgonsamling eller gudstjänst som skulle ha givit mig något annat än skuld och ångest. Så därför är julefrid för mig inte kyrkan.
Jag bara dör inombords. Sätter mig mot garderoben bland etiketter och saxar och frågar varför han aldrig på tolv år har sagt något? Han har ju alltid kommit med. Alltid varit oerhört stöttande och engagerad när det gäller kyrkan. ”Jag såg att det var viktigt för dig. Jag vet att din andlighet inte alls liknar den jag växte upp med men idag vill jag hellre vara här.”
Det är julafton när något brister i mitt hjärta. En spricka kommer ur det att jag själv inte sett eller förstått. En krater bildas av förvivlan att han, världens absolut mest rättvisa och godhjärtade människa, har blivit förnedrad och föraktad i Jesu namn. Att ett litet barn blev så kränkt. Och där mot dörren bland tejp och cellofan lovar jag mig själv att inte alltid utgå från mig när det gäller det andliga i familjen. Men jag lovar också att aldrig mera tiga när det gäller tolkningsföreträde, diskriminering och religiösa kränkningar.
Och Jesus tog min hand och skrev med snirkliga bokstäver i handflatan: Matt 7.