På några månader har vi sett förvåningen över att någon verkligen vill komma hit förbytas i oro, rädsla och fientlighet. Skeendet har skrapat fram en klyfta mellan folk och folk. Mellan ursprungsfinländare och ursprungsfinländare, mellan ursprungsfinländare och de nyanlända.
Det är dags att inse att just den klyftan redan nu utgör ett betydligt större hot mot oss som bor här än vad de anlända flyktingarna i sig kan förorsaka.
Den måste tas på allvar – tas itu med på allvar. Det finns allt för många människor i Finland som börjar bli rädda. Rädsla och oro är inte rasism. Det slog prästen Håkan Sandvik fast på ett flyktingseminarium häromveckan. Han har jobbat ett par decennier med invandrarfrågor och ser sig som en brobyggare mellan kulturer han känner och älskar.
Nej, rädsla är inte rasism. Oroliga frågor är inte rasism. Men rasismen tar lätt och villigt lyra när det gäller rädslor och obesvarade frågor. Därför gäller det att också möta rädslan utan att själv bli rädd. Bara så kan pendeln möjligen svänga. Det finns en stor risk att rädslan som riskfaktor har underskattats kraftigt och fatalt hos oss. Det finns dessutom en ännu större risk att det inte riktigt är någon som tar i frågan. Vems är uppdraget? Även om president Sauli Niinistö har manat till lugn ett par gånger, så har den trygga rösten onekligen mest konsekvent tillhört ärkebiskop Kari Mäkinen.
Döm inte de rädda. Det här är viktigt. De rädda är ännu inte rasister. Samtidigt måste tydligheten vara minst lika obeveklig. Det är viktigt att kyrkan säger ifrån när rörelser som Rajat kiinni (Stäng gränserna) marscherar för sin sak med korset som frontsymbol. Korset ska inte missbrukas, det är inte en stridssymbol mot det påstått onda, det är inte och får inte bli signalen för utdrivning av det skrämmande och främmande.
Korset är det ultimata segertecknet över rädslans välde.
Men fortsättningsvis gäller det att se bakom handlingen. Vad får människor att klänga sig fast vid det som uppfattas som det stabila och statiska i tillvaron och besviket uppmana kyrkan att återvända till vinterkrigets credo ”hem, tro, fosterland”.
Det handlar i grund och botten om att våga tala om värderingar. De man vill ska prägla vårt gemensamma samhälle och de man inte vill att ska göra det. Irakisk-kurdiska Sara Mohammad uppmanade nyligen i en intervju i Hufvudstadsbladet alla att tala värderingar, så fort människor kommer till det nya landet. Välkomnande, men tydligt, och så att varken rasism eller osunda islamistiska krav smyger sig in därför att diskussionen inte är rakryggad och öppen.