Jag sjöng länge i kör under min uppväxt men brydde mig aldrig om att lära mig grunderna i musikteori ordentligt. Det får jag betala för som körsångare än i dag.
Det är först nu som jag på allvar börjat ångra all min lättja och bekvämlighet. Jag sörjer att jag inte kan spela ett instrument ordentligt (nej, det räknas inte att jag kan traggla mig igenom Sylvias julvisa bara för att den går i a-moll). Jag sörjer att jag inte gjort mig besväret att lära mig fler främmande språk. Det är tråkigt att jag inte är duktig på att simma, skrinna eller sticka. Det är hemskt att inse att det bara finns en person att skylla på: mig själv.
Det är väldigt tråkigt att inse att det enda jag blivit bra på tack vare envisa övningar är att skriva, och skrivit har jag gjort främst för att jag fått månadslön för det. Det är ännu tråkigare att inse att alla ökenperioder i mitt trosliv främst beror på att jag inte orkat be.
För första gången i mitt liv har jag börjat träna uthållighet. Jag försöker stå kvar när jag vill väja undan, jag försöker fortsätta en bit till när jag inte har lust.
Och vad får jag för det? undrar du. Tillsvidare bara en sak, liten med härlig: glädje.