För några år sedan var jag tillsammans med min man i Mauretanien i Finska Missionssällskapets ärenden. Landet består till 70 procent av öken. Sahara i all sin karghet, men också skönhet. Redan i huvudstaden Nouakchott anade jag öknens makt. Låga hus, palmoaser och en trafikkultur utan like. ”Vi kör bil som vi rider kameler”, sa vännen Moussa. Det var imponerande att se fem bilar i bredd i kurvan med två filer. Det fanns inga diken, inte heller träd, så för ”bilhjorden” var det inga problem.
Vi åkte med Lutherska Världsförbundets (LVF)personal ut i öknen. Tio kilometer utanför huvudstaden var jag redan euforisk, sanddynerna blev större och högre, det blev glesare mellan träden. I fyra timmar sökte sig vår konvoj med ökenguide längre och längre in i det karga landskapet. Vi kom till en stor dyn där byn Toumboya, med några hus och mycket sand, finns. Vi träffade en shejk, muslimsk ledare, som har en skola på dynen.
”Jag kallar skolan för ett fredsinstitut. Till skolan kommer pojkar från hela Väst-Afrika för att studera islam, men också för att lära sig ett yrke. Bagare, murare, skomakare, eltekniker, metallarbetare får sin utbildning där. Då pojkarna åker hem till sina länder vill de inte skapa osämja grannländer emellan. De har sina vänner i länderna. Inte vill de skjuta på dem eller råna deras folk.”
Så talade shejken, som likande min morbror till den milda grad att jag tappade koncentrationen. På en sanddyn, långt bort från allfartsvägarna, arbetar shejken för fred och försoning, på verklig gräsrotsnivå.
Vi blev bjudna på middag, öknens gästfrihet är stor. Sjutton muslimer och tre kristna satt på den utsökt vackra mattan och åt grillat fårkött och färska dadlar. ”Du är från Nigeria”, sa LVF:s chef till mannen i vit kaftan, ”då du reser tillbaka till ditt land, kan du då samtala med de muslimska och kristna prästerna. Det är ni religiösa ledare som måste arbeta för fred och försoning”. ”Ja, suckade han från Nigeria. Vi muslimer och kristna kan leva tillsammans i vårt land. Det är män, betalda av politiker, som utför våldsdåd och sår osämja i mitt land.”
Vi kan och vill arbeta för fred, både muslimer och kristna. Fred och försoning på gräsrotsnivå. Det behövs ute i världen. Det behövs i vårt land. Jag bevarar den blåsiga dagen ute i öknen med värme i hjärtat. Den visade mig hur människan kan leva i samklang med naturen, också där villkoren är kärva. Den påminner om viljan att leva i fred och försoning folk emellan, religioner emellan. Det finländska moderna samhället brusar ibland så högljutt att rösten om fred och försoning hörs svagt, men den finns.