Det var vackert, gripande, roligt men framför allt tankeväckande.
Vad är det som gör att en del förhållanden håller, till och med ett halvt sekel, medan andra brister i ett tidigt skede? Vilket är limmet? Hur tar man sig över uppförsbackarna, inte bara den första gången utan om och om igen i femtio år?
För ingen lever utan motlut och besvikelser. Inte heller rår någon för om de är så övermäktiga att allt går sönder.
Någonstans har jag läst att det egentligen är helt befängt att tro att vi ska orka leva i ett förhållande med en och samma människa hela livet. Att den tanken egentligen var ett feltänk från början. Att vi är gjorda för att förändras och byta ut. På något plan kan jag inte undgå att känna resonemanget som en kapitulation.
Jag hoppas att många skulle få lägga sin hand i en annans varma, ännu efter femtio år tillsammans. Också jag. I den värld där allt byts ut så snabbt är det viktigt att se att något också kan hålla, väldigt, väldigt länge.
Därför är det värt att fira alla guldbröllop, hurra glatt för alla silverstänkta guldpar.
De har gått länge. De har jobbat, mer eller mindre medvetet, för sitt tillsammanskap. Men i grund och botten är det inte en prestation.
Det är nåd. Ren och skär. Som guld.
