Den som klickar runt kan däremot ha svårt att dechiffrera koderna. I de stora finska stiften finns det också tydliga listor med politiska förtecken. Men etiketterna av slaget ”Kyrkan mitt i byn” eller ”För kristna värderingar” kräver fortsättningsvis att väljarna har en kännedom om kandidaterna som ligger bortom det som faktiskt deklareras. En snabb reflektion är också att särskilt de konservativa listornas kandidater avhållit sig från att alls berätta varför de ställer upp och vilka frågor de engagerar sig för.
I kyrkomötet sitter 96 ombud, varav 32 är präster och 64 lekmän. Drygt 700 kandidater tävlar om platserna, som dessutom är kvoterade stiftsvis enligt befolkningsantal.
För Borgå stift är kvoten två präster och tre lekmän, plus ett eget ombud för Åland. Dessutom förstärks skaran av stiftets biskop. Den svenska rösten är liten, men det oaktat viktig. Därför har det betydelse vem som väljs in. Det är också viktigt att ombuden ser sin nya verksamhetsmiljö, de ingår i en gemenskap som slår vakt om den stora enheten. Det kräver förmåga att läsa och agera i den nya situationen.
I det svenska stiftet har de politiska listorna aldrig slagit rot i valen till de högsta kyrkliga organen. Om möjligt är det dessutom ännu svårare än bland de finska kandidaterna att bena ut till vilka falanger kandidaterna eventuellt hör på basis av listornas namn.
Det ska sägas: Samtliga som ställer upp i kyrkomötesvalet och även i stiftsfullmäktigevalet är redan nu vardagshjältar. Förtroendeuppdrag i samhället har blivit allt mindre attraktiva. De kollektiva sammanhang som behöver frivilliga ansvarsbärare har allt svårare att få ihop skaran, vare sig det gäller kyrka, politiska partier eller kommuner. Därför är det intressant att se vad det är som drivit dem att ställa upp. Grovt tillyxat kan man urskilja åtminstone fyra typer av kyrkbyggare. Där finns förvaltarna, som ivrigt riktar blickarna mot administration, strukturer och ekonomi. Där finns mystikerna, som söker kärnan i kyrkans väsen. Där finns de diakonala, som betonar den sociala dimensionen, både nationellt och globalt. Den fjärde gruppen är djupt splittrad. Den samlar dem som vill friskvårda kyrkan genom a) tradition eller b) förnyande och som ofta ser varandra som antagonister. Samma kyrka ska alltså rymma dem som på det här sättet vill jobba för hennes kropp, ande, händer och själ – med olika medel och brokig övertygelse om rätt väg framåt.