Jag började tänka på den där meningen. Jag kopplade ihop den med depressionsforskning som visar att barn riskerar att bli deppiga då de börjar skolan, särskilt om de lider av inlärningssvårigheter.
Min dotter berättade att de skulle göra ett intelligenstest på skolans psykologilektion. Hon kände sig lite nervös, framför allt hoppades hon på att resultaten inte skulle jämföras. Min man sa att när han gick i skolan för mycket länge sen var det inte bara så att den som klarade sig dåligt i skolan fick stå ut med att andra visste om det, de andra skrattade och pekade finger: Haha, se så dum han är! (Dessutom måste de dummaste sitta längst bak i klassen.)
Jag tänkte igen på vad jag själv fick lära mig i skolan. Det var: Jag är duktig på det mesta som man kan lära sig. Jag blir inte bjuden på alla kalas. Min sociala position i klassen är svag.
Jo, vi lär oss mycket om våra styrkor och svagheter i skolan, men vi lär oss inte att älska oss själva. Var ska vi lära oss det? Även om vi lärt oss mycket om kärlek hemma kan vi tappa bort kunskapen på skolvägen.
Och jag tänker: ett sätt att lära sig älska sig själv är att känna sig älskad av så många som möjligt. Därför måste vi försöka gå omkring och älska varandra, trots att de flesta av oss är jobbiga typer. I skolan, på jobbet, i församlingen, i bussen. Börja nu?
