Den här gången handlar det i främsta hand om äktenskapssynen i den katolska kyrkan. Biskop Anders Piltz lyfter i Signum fram problematiken kring skilsmässa och omgifte som ett av de svåraste problemen i katolsk själavård. Det finns en hårdhet i kyrkolagen som känns absurd: människor vars äktenskap har kraschat utesluts från nattvarden ifall de gifter om sig. Också den medelålders sökare som kanske i mogen ålder vill återknyta kontakten till sin kyrka upptäcker att ingen omvändelse räcker till för att öppna nattvardsbordet ifall det äktenskapliga livet inte håller måttet. Samtidigt kan någon som aldrig varit gift men haft många partner få absolution och tillgång till sakramentet, en ångerfull seriemördare likaså. Piltz undrar om det är rimligt att ”det äktenskapliga misslyckandet ska vara den enda oförlåtliga synden i Guds rike, när det finns hopp, nåd och förlåtelse för alla former av mänsklig synd och brist”.
Här sällar sig den svenske katolske biskopen till den inflytelserika tyska kardinalen Walter Kasper. Han hade inför synoden föreslagit att kyrkan kunde använda sin lösenmakt att ge botfärdiga syndare chansen att börja om, också efter omgifte. Det skulle inte rubba tanken om äktenskapets oupplöslighet, menar han och de som stöder tanken. Efter en armbrytning mellan Kasper och hans motpol i det konservativa ledet blev resultatet av den tre veckor långa synoden i oktober en ganska fadd formulering om att” hitta fler vägar för frånskilda katoliker att delta i kyrkans liv”. Nattvard eller inte förblev osagt.
Det skrivna ordet är farligt och härligt på samma gång. Farligt blir det när dogmen stelnar så att verkligheten inte längre har plats att pulsera i dess fåror. Den utmaningen är inte den katolska kyrkan ensam om, den evangelisk-lutherska har samma själavårdsvånda mellan verklighet och kyrkolag när det gäller makars rätt att gå tillsammans till nattvarden ifall den ena hör till ett samfund som enligt boken inte har nattvardsgemenskap.
Därför dundrade påven Franciskus, inför sin kyrkas lärdaste lärda, med berättelsen om den blinde Bartimaios, vars högljudda nödrop bara Jesus hörde – men inte hans lärjungar. Bartimaios problem var inte deras. Franciskus talar om lockelsen att ignorera problem som tycks vara konstanta. Men läxan från Bibeln svider: ”Men genom att göra så är vi som lärjungarna. Vi är med Jesus. Men vi tänker inte som honom … vars hjärta alltid fokuserar dem som lider.”