Hallowe … nej förlåt – allhelgona närmar sig och likaså Debatten. En del vill inte att barn ska klä ut sig till otäcka varelser, medan andra anser att vi festar för lite och därmed glatt borde ta chansen att fly vardagen.
Medan allhelgona är lika allvarlig som självständighetsdagen bjuder halloween på en bombastisk fest med dyra kläder, avancerade bus och orgier i godis. De krockar.
Jag vet inte om det är mödan värt att streta emot halloween. Kan vi i stället fråga vad det är ett symptom på – att också finländarna tagit till sig halloween i så hög grad att den som inte vill fira ses som en glädjedödare? De kommersiella krafterna bakom spektaklet verkar ju ha ringat in ett verkligt behov i våra hjärtan. Vilket?
Kanske behovet att genom leken lära oss att inte vara rädda för spöken, att själva ta makten över det som skrämmer oss. Eller behovet att umgås med våra döda också på ett spralligt sätt, att minnas genom skratt, dans och sång. Hur möter vi de behoven utan överdriven intellektualisering? Halloween är något på spåren, men barn utklädda till zombies är genuint obehagliga. Kanske det mexikanska Día de muertos (De dödas dag) kunde vara något att inspireras av?
Det kan ju inte vara så att åminnelse alltid måste ske med rynkad panna.