Jag träffade några av dem. När jag såg in i den lilla irakiska femåriga flickans vackra ögon gick mina tankar till hennes hemland.
Jag har aldrig varit där, endast läst om landet som existerat i tusentals år. Ett land med en urgammal civilisation. Hur i all sin dar har den lilla flickan kommit sig ända till Vasa, en stad långt från Bagdad, eller vilken stad som nu var hennes hemstad. Vi hade inget gemensamt språk, men en mormor och en liten flicka hittar alltid något gemensamt. Om inte annat så en liten klapp på axeln och en blinkning med ögat. Hennes riktiga mormor, eller var det farmor, hade lika vackra ögon som hon, men de var så mycket mer trötta och uppgivna. Vad allt hade de varit med om under sin långa resa? Vasa, en kuststad i Norden blev deras rastplats på resan från Orienten.
De är här nu, alla dessa främmande människor med en annan kultur, annan tro och annat språk. Det kommer fler. Jag tänker på dem som våra gäster, vad än vi tycker om det faktumet. Jag brukar tänka på Bibelns uppmaning om att det är viktigt att visa gästfrihet då vi ibland, utan att veta om det och utan att förstå det, kan få änglar till gäster. Jag tänkte på det när vi bodde i Senegal och gäster kom, ofta objudna, och stannade länge. Inte var det alltid så muntert. Vi finländare gillar att vara för oss själva. Ofta kunde jag konstatera att de var som sända från ovan – utbytet med gästerna gav mycket även om jag i mitt inre suckade då någon knackade på porten.
Nu funderar jag mycket på hur jag, en mormor och farmor, kan vara till hjälp för de människor som kommit till vårt land. Nej, det kommer ännu närmare, de har ju kommit till vår stad. Många av dem har kommit till vår församlings utrymmen. De är här nu. Och de är människor som jag.
Jag kan inte arabiska även om jag ville studera det för många år sedan, av purt intresse för arabisk kultur. Det blev turkiska istället. Fast inte kan jag så mycket av det heller numera, bara onyttiga satser om dyr blomkål. Jag trivs med kvinnor från andra kulturer. Och numera också med barn, tidigare tyckte jag de var högljudda små störande moment.
Barnbarnen har gjort sitt! Kanske jag kan göra en insats där. Jag gissar att vi är många som funderar. Många har redan ryckt in på olika sätt. Det är väl bara att vara öppen och att våga mig iväg utanför bekvämlighetszonen och göra det jag kan.