Mitt eget cyklande till jobbet i Helsingfors baserade sig länge på två enkla fakta: Att cykla till jobbet är billigare och aningen snabbare än att åka buss och gör dessutom att jag motionerar utan att behöva tänka så mycket på det. Cyklandet har ändå skett enligt minsta motståndets lag. När det regnat har jag bytt cykeln mot buss och när höstmörkret tätnat och graderna sjunkit har jag köpt månadskort till bussen och gått in i en annan fas av vardagslivet – bussåkarens.
Men för ett par veckor sedan inföll en period på flera dagar när jag av olika anledningar inte kunde cykla, och bortsett från att jag tillbringade mer tid i buss och tåg än jag var bekväm med var min kropp väldigt tydlig med att det var något som fattades den: Rörelse, ansträngning, endorfiner.
Antagligen kommer höstmörkret och halkan småningom att få mig att ställa undan cykeln för vinterförvaring, men till dess begrundar jag det faktum att jag börjat känna mig mentalt närmare halvproffsen längs cykelvägen. Att motion är något man som fullvuxen kan lära sig att sakna och behöva trots att skolgymnastiken en gång i tiden fick en att tro att man inte är en människa som trivs i rörelse.