Det var Kungsleden som gällde i år, med start i Abisko och målet i Nikkaluokta, en sträcka på drygt hundra kilomenter. För den oinvigde kan avslöjas att platsen ligger i norra Sverige och man går förbi Kebnekajse.
Förutom ett nyinförskaffat tält och en rinka var det en planerad nyhet att vi för första gången gjorde vandringen med ett par vänner. Det är alltid lite utmanande att ha någon nära inpå sig en hel vecka. Men vi är fortfarande vänner.
Det som vi inte kunde påverka var vädret. Väderprognosen för hela vandringsveckan visade störtregn förutom under en dag.
Tack ock lov gäller fortfarande den gamla sanningen att människan spår och Gud rår. Det ihållande störtregnet uteblev men i stället fick vi en dag med ordentlig storm då regnet piskade vågrätt emot oss. På kalfjället är det ont om platser att söka skydd. Vädret gjorde också att det inte lockade att slå upp tältet på den plats vi valt ut på förhand. Vi valde att vandra vidare.
Lärdomen här var att man måste stanna upp, ta på sig torra kläder och få i sig något varmt som ger energi. Då är det lättare att fatta rationella beslut.
Den lärdomen gäller också livet som kristen i övrigt. Gud har gett oss ett mål. Men man måste stanna upp ibland. Annars jobbar man på i egen kraft och då kör man slut på sig.