Nyligen uppmanade en präst mig att vända på flyktingperspektivet och försöka se mig själv som flykting. Vilka vägar skulle jag välja ut ur Helsingfors? Vad skulle jag ta med mig?
På radion spelar trubaduren Matte Fontells visa som handlar om barnen i El Salvador. Om hur han lägger sin egen son att sova på ljusblåa lakan medan barnen på andra sidan jorden lider.
Jag skäms för min känslighet, att jag inte orkar vända på flyktingperspektivet hela tiden. Att jag värjer mig mot drömmarna där jag flyr med vår två- och fyraåring. Vi skulle sannolikt fly norrut, kanske via släkten i Vasa. Jag skulle också försöka ta med mig hunden.
Jag tror egentligen inte att de bilderna gör mig till en bättre medmänniska för de nyanlända unga män och familjer som nu behöver hjälp och stöd i mitt hemland. Snarare väcker de onödiga rädslor, att jag lever mig in i deras situation till den grad att jag går i lås. Visst kan vissheten om den egna tillvarons skörhet göra mig mera lyhörd för andra, samtidigt får det inte gå till överdrift så att vi förlorar hoppet och tilltron till vår egen framtid. I två veckor grät vi hemma över Alan Kurdi, nu är det dags att torka tårarna. Sluta upprepa domedagsprofetior om oss själva på flykt. Vi blir inte bättre flyktingvänner av det, åtminstone blir inte jag det.