En efter en sätter skribenter fingret på långsamma och tråkiga strukturella förändringar. Samtidigt är lösningarna på dem en bristvara. I grunden handlar det om makten, påpekar redaktören Siv Sandberg. Det lömska i utvecklingen är att när man upptäcker att makten har förskjutits, så är det redan för sent. Konstruktionerna bygger nya strukturer där beslut långt i framtiden fattas över huvudet på finlandssvenskarna, och där tåget har gått för geografiska och språkliga hänsyn.
Bland de strukturerna finns också Borgå stift, det svenska sammanhang som samlar och sammanhåller en stor majoritet av de svensktalande kyrkomedlemmarna i Finland. Inte heller dess kontinentalplattor ligger stilla. Kyrkomötet röstade i våras efter en thriller i plenum ner den strukturreform som beretts i många omgångar, i många organ, med bara tre röster ifrån den kvalificerade majoritet som skulle ha krävts för att driva igenom förslaget. En del slet sitt hår, andra klappade i händerna. Men det hela är långt ifrån över. Plattorna rör sig fortfarande.
Med dem gungar också konstruktionen Borgå stift, och rörelsen fortgår och accelererar både med och utan beslut. Det svenska stiftet kom till efter riksdagsbeslut, i en samaktion mellan svensktalande över partigränserna. Men det vilar på en verklighet och en karta som alltmer förändrats, där geografin inte är ett hållbart argument, inte ens i sinnevärlden. Kyrkan står inte längre bara mitt i byn, den är med överallt.
Sociologen Thomas Rosenberg konstaterar i samma bok att Svenskfinland som helhet är: ”en sammansmältning av olikartade och delvis motstridiga komponenter, och därmed ett bra exempel på det sociologerna kallar en social konstruktion.” Det gäller också Borgå stift. När kyrkans strukturer revideras gäller det därför att hitta de lösningar som kan garantera dess kvarlevnad. Och att se farorna i lösningar som resulterar i det motsatta.
Stiftets öde är i sista hand beroende av den svenska befolkningens samhörighetskänsla och solidaritet, skriver Gustav Björkstrand. Han kan turerna i långdansen som få efter sina exceptionella utsikts- och maktposter såväl inom politik som kyrka. Det krävs målmedvetenhet och kraft, enligt Björkstrand. Möjligen behövs också en vilja att röja lite väg för att skapa ett icke-territoriellt stift. Problemet, liksom i de generella finlandssvenska knäckfrågorna, handlar om samordningen. Vem utreder, vem driver? För att få till stånd något behövs det också bulldozers, obekväma i vissa lägen men som glöms när lösningar som fungerar är gjorda. Var finns de goda svenska bufflarna i kyrkan just nu? Kyrkomötet satte tummen ner för förändringen. Sedan dess har det varit rätt tyst. Det är hög tid att plocka upp bitarna igen och pussla en hållbar framtid för de svenska församlingarna.