En annan del av mig ångrar mitt köp redan nu. 95 euro för canvastavlor! Det är ju helt galet när man tänker efter. Får man faktiskt köpa inredningsprylar för nästan hundra euro när de pengarna skulle kunna göra så otroligt mycket större nytta?
För vi lever i en värld som brinner. Bara den som blundar kan ens för korta stunder inbilla sig något annat. Och i en värld som brinner köper jag tydligen canvastavlor.
Det är svårt att möta en verklighet som är så långt ifrån vad den borde vara och det är tungt att inse hur otillräcklig jag är som människa i mötet med den. Jag har i ärlighetens namn ingen aning om hur jag ska hantera det faktum att jag mitt i den här verkligheten har pengar, tid och resurser som jag borde ge vidare av. Men pengar, tid och resurser som jag innerst inne väldigt gärna behåller och underhåller mig själv med. Mitt samvete går sönder.
Får man faktiskt köpa canvastavlor för att göra sitt eget hem lite trevligare när det finns människor som just lämnat sina hem och lever i skräck? Får man tycka att det är jobbigt när ens barn har magsjuka när det finns människor som kanske aldrig mer får se sina barn? Får man tycka synd om sig själv för att ens treåring avverkar fyra raseriutbrott redan innan dagis när det finns människor vars treåringar dör på flykt? Får man sitta hemma och skriva texter om hur man borde göra mera men inte riktigt orkar och förmår och vill när det finns människor som inte för en sekund kan fråga sig om de orkar och förmår och vill?
Egentligen vet jag ju att svaret på alla mina frågor är ett rungande nej. Självklart inte. Skärp dig, människa!
Jag är ju kallad till något annat. Något bättre och större. Han som ville mig har sagt att jag ska vara ljus och salt och den hemlösas vän. Han som ville mig har sagt att jag ska sälja allt jag äger och ge till den fattiga.
Hans ord är som en kniv i mitt kalla hjärta. Som en kniv i en canvastavla.
De där tavlorna är betalda och på väg hem till mig. Jag kan förstås inte returnera dem. Inte heller kan jag ge bort dem, ingen insamling någonstans blir glad åt våra familjefotografier. Så när de väl hänger på väggen ska jag försöka glädja mig. Men jag kan och ska tänka efter nästa gång jag vill köpa en canvastavla eller något annat lika onödigt men lika roligt. Och jag kan ge ett löfte om att nu ge 95 symboliska men helt verkliga euro till någon som behöver de pengarna betydligt mer än jag själv. Om det är för att bedöva ett sargat samvete? Nej. För sargade samveten kan inte bedövas. Det är inte därför. Det är för att göra det som är rätt.