Flyktingarna syns, inte bara i medierna, utan nu också på riktigt. På tågen, stationerna, i gatubilden.
Och paralleller dras till krigstider, vårt lands egna krigsskuggor. Mer allvarliga miner, mer tunga ord om en jobbig framtid.
Även för vuxna är det svårt att se klart. Den senaste tiden har finländarna serverats en storm av fakta, känslor och positionsdrivna argument.
Det är svårt att behålla proportionerna när retoriken är som kraftigast. Och här är det viktigt att komma ihåg att också små grytor har öron. De kriser som skakar det finländska samhället just nu är inte exklusivt vuxenstoff. De både berör och upprör barnen också. Därför gäller det att sätta ord på det som oroar, hemma och i skolan.
Det gäller att hjälpas åt att skala av allt det svartvita som hör till en politisk retorik. Faktum är att Finland fortfarande är ett land där befolkningen har det väldigt väl ställt i jämförelse med många andra. Utan att förringa de ekonomiska utmaningar landet står inför, så behövs det också en portion hopp och framtidstro. Annars fostrar vi en desillusionerad generation, bitter över våra misslyckanden och hård mot de svaga.
Det har de nämligen fått höra. Att uppdraget är deras. Barnen är redan nu en del av den politiska retoriken. Inte bara en gång har ledande politiker framhållit att ”vi inte kan lämna skuldbördan till våra barn”. Argumentet är till för att rättmätigt väcka ansvarskänslan hos den vuxna befolkningen. Men man glömmer kanske att de som lyssnar till det också är barnen själva.
I en del fall kommer deras frågor spontant fram. Vad betyder det här för oss, här hemma? Blir vi fattiga nu? Får ni alls semester? Klarar vi oss? I andra fall förtigs de, och blir en molande oro.
Eftersom kopplingen till den ökande flyktingströmmen till Finland också har gjorts, senast av statsminister Juha Sipilä, som utlyste den till en värre kris än skuldspiralen, så behövs det ord för oron – men också för hopp. Rädsla kan leda till förfärliga handlingar mot utsatta och hjälpbehövande. Rädslan får högst vanliga medborgare att ställa sig vid gränsen för att bilda mänskliga kedjor mot flyktingar.
Rädslan är den grundläggande ingrediensen i motsättningar mellan folkgrupper, religioner och människor överlag.
I arbetet med att rycka upp nationen får vi därför inte glömma att motarbeta den destruktiva och starka kraft som rädslan utgör. Det arbetet börjar därhemma i tevesoffan, framför nyheterna.