Då flyktingar från Mellanöstern och Nordafrika nu bokstavligen vandrar in över våra gränser och myndigheterna desperat jagar efter utrymmen – då kvicknar folket äntligen till och kryper försiktigt ur sin kokong av unken och inskränkt nationalism, smaksatt med lika delar självgodhet och självömkan.
Vårt folk som själv har lidit så mycket och i hundratusental tagit sig till andra länder undan såväl krig som eländiga levnadsvillkor. Och som nu svarar med att hämningslöst misstänkliggöra flyktingarnas motiv och bevekelsegrunder och utmålar apokalyptiska bilder av okontrollerade flyktingströmmar. Som en fyrbåk av klarsyn och förnuft framstår Hans Rosling, den svenska statistikern som ruskat om nyhetsredaktörer i Sverige och Danmark med nyktra påminnelser om hur små mängder det handlar om i förhållande till vad vi kunde ta emot. Som May Wikström syrligt kommenterar i senaste Kp: ”Vårt land översvämmas inte av flyktingar, mer än det gör när ett kryssningsfartyg töms en morgon i Helsingfors”.
Visst är ökningen dramatisk jämfört med tidigare – men så har vi också startat från noll. Och visst kommer de många flyktingarna att leda också till friktion och spänningar – men att inbilla sig att man i dagens värld kan klara sig utan att öppna för andra kulturer och religioner är att bedra sig själv. Det ges inga alternativ – och mångkulturaliteten är alla gånger att föredra framom förskrämd monokultur.
Flyktingkrisen är ju ingenting som plötsligt har briserat i vår famn. Den har funnits länge, för den som velat se. Allt större befolkningsgrupper är i rörelse, inte bara på flykt undan krig, förtryck och vattenbrist utan också på jakt efter ett drägligare liv. Liksom vi själva skulle göra – och alltid har gjort då födan varit knapp, friheten noll och utsikterna för barnen obefintliga.
Att den europeiska kultur vi under århundraden har byggt upp, och är stolta över, står inför svåra prövningar är ofrånkomligt. Men, som sagt, vi har inget val. Samtidigt ligger vårt bästa, och enda, försvar just i de värden vi anser så viktiga: öppenhet och solidaritet. De moraliska rättesnören som är själva ryggraden i den europeiska civilisationens kollektiva medvetande.
Allt det vi finner anständigt. Och som äntligen fått människor på bred front att göra uppror mot främlingsfientligheten och säga nej: nu räcker det. Att också kyrkans ledning klart och tydligt sagt ifrån är helt konsekvent med kyrkans lära. Att somliga av den orsaken protesterat genom att lämna kyrkan är beklagligt – men framför allt beklämmande. Låt dem löpa. Det finns andra som nu vandrar in, för att de behöver oss.