Jag inser snabbt att Astrid Lindgren inte höll tillbaka med den religiösa tematiken när hon skrev Madicken. Det är snarare svårt att hitta kapitel som inte fullkompligt dryper av hänvisningar till kristen tro och tradition.
På några ställen känner jag mig tvungen att gripa till lätt teologisk censur, som när Madicken grubblar över helvetet där Linus-Ida vet att ogudfruktiga barn hamnar. Vad hjälper det att Madickens mamma inte tror på helvetet, Linus-Ida är orubblig. Helveteshot som uppfostringsmetod känns inte okej (hemma hotar vi med nagelklippning) men det är inte heller läge för en teologisk utläggning om helvetets historia (nej, helvetesläran är långt ifrån entydig och ingen vet med säkerhet ens hur vi egentligen ska förstå himlen).
Så jag hoppar över. Flickan bredvid mig är tillräckligt rädd för döden som det är.
Madicken ber till Gud att Lisabet och hon själv och mamma och pappa och Alva och Linus-Ida och Abbe Nilsson ska få fara till himlen allihop på samma gång. ”Det bästa vore förstås om de aldrig behövde fara dit, tycker Madicken, de har ju det så trevligt här hemma.”
Den som en försommarkväll ligger inbäddad i rena lakan, med litteratur i världsklass som sällskap, är naturligtvis beredd att hålla med.
